Den politiska viljan att återställa försvaret står inte i proportion till folkets försvarsvilja. Här är en liten (oavslutad) godnattsaga som väl helst skulle ha varit uppläst av Olof Thunberg som läste texterna till de klassiska Bamse-filmerna. Man får istället föreställa sig hans röst.
Shhh, nu börjar det…
– I gröna dalen vid farmors hus fanns en hockeyrink och ett duktigt hockeylag som var vida känt för sin godhet och sitt fina spel. T o m farmor, som inte längre hann se så mycket av hockey, tyckte om laget och de trevliga spelarna som försvarade gröna dalens färger i vått och torrt.
En dag skulle det dock bli andra bullar. Den skrockande klubbdirektören kom och lovade laget den nyaste och finaste utrustningen som fanns att tillgå. ”Är det riktigt säkert det?” frågade spelarna och tränarna. Det var ”absoluuut säkert”. Ja, om han bara först fick sälja varenda pryl och pinal som de glada spelarna använt hittills. ”Omodernt liksom” sa direktören. Spelarna och tränarna behövde inte tänka efter. Det lät ju alldeles fantastiskt jättebra.
Direktören tog således och sålde allt vad man hade samlat på sig och passade på att för en del av pengarna sätta upp affischer om hur allmänt fint det var där i gröna dalen. För en annan del av pengarna lät han också måla om klubbhuset. För resten av pengarna så blev det lite annat viktigt som han också tyckte behövde ordnas, sånt som få visste vad det egentligen var. Snart fanns där inte ett öre kvar. ”Men det ordnar sig ju ändååå, om alla bara har en gnutta tålamod”, sa klubbdirektören med något höjd röst. ”Hå hå ja ja” sa han sedan och blev upptagen med annat.
Efter ett par veckor kom så nya skridskor och hjälmar. Visst var de fina men allt annat saknades ju. Efter ytterligare någon månad kom byxor, tröjor, ett par puckar och klubbor – till nästan alla spelare. Varenda en i laget skruvade på sig och suckade. Det här kändes olustigt. Även de som brukade komma och titta på, suckade de också. Laget inte bara såg illa ut, de kunde nu bara träna ytterst försiktigt och att spela några matcher var det inte tu tal om. Överbef… eh, jag menar Huvudtränaren, som alltid gjort sitt bästa, sa ”I nuläget skulle vi klara kanske 5 minuter match – om alla spelare samlades på en plats framför målet vill säga”. I gröna dalen tyckte alla att det var mycket tråkigt som det hade blivit. Alla utom klubbdirektören, hans kamrater som var med och bestämde allting och så förstås två-tre lättledda troll som tyckte riktigt illa om dalens hockey och hellre ville sova middag så mycket som möjligt.
Direktören kliade sig i huvudet och funderande kring varför alla klagade så. ”Va? Ska ni ha en massa hockeyskydd? Och en målvakt också? Ha ha, det är ju bara hockey mina små vänner” skrockade han, tittade bort och öppnade demonstrativt en burk sylt …
